Jag var verkligen ursinnig. Varför fick inte jag vara där ?Min kompis hade råkat illa ut och det kunde vara mitt fel och dem säger åt mig att stanna inne. Ilsket vankade jag av och an och Jacob såg lika missnöjd ut över att ha fått order av Cassidy som jag. Hon skulle få med mig att göra när dem kom tillbaka. Om dem kom tillbaka. " Borde jag vara rädd ? " Det klingande sopran rösten avbröt mitt vankande och Cassidy satte sig i soffan och masserade armen. " Öh..." var allt jag fick fram.
Jasper, Emmett och pappa dök upp men inte Carlise och Aaron . " Vart är Carlise och Aaron ? " frågade jag och hörde hur Cassidy slog igen tänderna och vände bort blicken. Det var inte bra , annars skulle hon möta min blick. Samma sak med Jasper. " Dem är på sjukhuset " svarade pappa och svalade och sneglade på Cassidy " Nej " hennes röst var så låg att jag förstod att det inte var mig hon svarade utan pappa och han gned pannan med handen.
Okej..Så illa kunde det inte var. En lätt hjärn skakning. " Jag vill åka till sjukhuset " sa jag och la armarna i kors
" Vi låter Carlise göra sitt bästa sen kan vi ..." började Cassidy
" Sitt.Bästa " kved jag och anade oro. " Vad hände ?!" nästan skrek jag och kände hur det brände i ögonen och hur kinden vart våt. Jacob reste sig och kramade om mig. Jag sneglade på Cassidy som bet sig i läppen och verkade prata med pappa via tanke gångar.
" Det ..." började Cassidy men verkade få något i halsen.
" Om han var död Cassidy , skulle du berätta det för mig då !" röt jag och ignorerade det andra i rummet. Jag blängde på Cassidy som verkade tänka.
" Men jag vet inte om han är det ens. " Hon verkade ha bättre kontroll över sitt humör.
" Vad tror du då " snäste jag kyligt och hon såg på mig med en blick jag genast kunde läsa.
" Du tror att han inte klarar det ..Du tror att han kommer dö " viskade jag och hon nickade knappt märkbart. Det fick mig att explodera. Jag gick ut ur huset och slängde igen dörren med en kraftig smäll. Jag skulle minsan se till att hon hade fel. Jag skulle åka till sjukhuset och se att Aaron bara fått lite hjärnskakning.
När jag parkerade bilen såg jag att Aaron´s bil redan var där. När jag kom in såg jag Carlise sitta på huk med Aarons mamma i ett liten rum. Jag såg hur hon föll ihop i tårar och hennes pappa stirrade tomt framför sig och höll om sin son. Carlise la en tröstande hand om hennes axel.
Han frågade om han skulle be sjukhusets psykolog komma och ta sig tid med dem, Aarons pappa som nu börjat gråta nickade och Carlise drog ner rullgardinerna och kom ut från rummet. Han mötte min blick och kramade om mig och jag började gråta hysteriskt. En sköterska gick in med vatten och en kakburk till Aarons mamma och pappa. Hon sa att när dem mår bättre är det bra om dem får i se lite så dem klarar av det svåra som skulle komma.
" Jag är så ledsen Renesmee " tröstade Carlise utan att släppa taget. Han släppte mig och torkade bort mina tårar och ledde mig till sitt kontor. Han ringde till mamma och pappa som kom direkt.
Det var över. Det fanns inget hop. Jag sneglade mot kalendern och såg ett citat. Vi har alla styrka nog att uthärda andras olycka. Det smärtade.
Men jag kunde se en sida av detta. Jag levde i evighet och skulle nog med tiden glömma det värsta delarna och minnas det ljusa sidorna.
Aarons föräldrar skulle leva resten av sina kortare liv med att sörja och och sakna sin son.
Det var inte mycket till tröst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar